Kedjan
En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Så sant som det var sagt. Kedjan som dyker upp i mitt huvud består av tvåhundrafemtiotusen kopior av Dolph Lundgren och håller armkrok i syfte att behålla Europa och Amerika på ett stabilt och prisvärt avstånd. Någonstans i mitten av denna kedja hänger jag, fullständigt felplacerad. Mina fötter når inte en ner till marken, eller sjöbotten, eller vad det nu är Dolph-kedjan står på. Jag tittar lite på de andra och försöker få ögonkontakt med min granne till höger.
”Hallå, jag har ett förslag till er grabbar. Vad sägs om att vi bara släpper taget och låter kontinenterna mötas på andra sidan jorden? Jag börjar bli svettig under armarna.”
”Går inte”, svarar Dolph. ”Asien är i vägen, och vi har ett mycket förmånligt avtal med Bruce Lee. Kedjan stannar.” Jag tittar åt andra hållet, Dolph till vänster nickar instämmande.
”Okej, det kan jag förstå,” svarar jag förstående, ”men vad sägs om att vi tar en kort paus bara? Ni till höger tar en solsemester i Spanien, och ni till vänster en shoppingweekend i New York. Sen möts vi här på mitten igen innan kontinenterna glidit isär för långt, fast utan mig i mitten.”
”Hur ska vi kunna återförena kedjan med en person mindre om avståndet har ökat?” kontrar Dolph.
”Jag kan hitta en mycket bättre ersättare under pausen. Vad säger ni?”
”Vi måste hålla en omröstning först.”
”Javisst!” säger jag med hopp om att få komma loss vilken sekund som helst. Jag klarar inte trycket längre. Dolph tittar på nästa Dolph.
”Röstning om huruvida vi ska ta en paus är på gång. Skicka vidare.”
Jag dör av inre blödningar. Dolph diskuterar armhävningar med sin granne.
Vad vi har lärt oss av ordspråket är att även den mest obetydliga individ kan förstöra det roliga för den hela massan, och att det är bäst att ta avstånd från allt man kan så fort man kan, innan man blir syndabock. Det handlar om inställning, liksom.
Du kanske tycker det var lite mesigt att inleda med en klyscha förresten. Jag håller med fullständigt. Totalt ryggradslöst. Vi ska dock akta oss för att kasta sten i glashus. Låt istället den som är fri från synd kasta första stenen. (I'm on fire!)
Ordspråk och klyschor används av en anledning. De är roliga. Från början var de med all sannolikhet tänkvärda och användbara, men när mänskligheten slutade tänka – någon gång runt milleniumskiftet – föll dess användbarhet tillsammans med människorna. Att till exempel prata om att kasta sten i glashus (eller snarare att inte göra det) väcker den fjortonåriga vandalen i mig. Ge mig en sten, och helst insidan av ett normalstort och ganska dyrt växthus att kasta den på, för jag har just idiotförklarat hela mänskligheten och använt mig själv som exempel. Score!
/Pralininen
Ps.
DDG= DU DISKAR, GUBBJÄVEL!
Ds.
”Hallå, jag har ett förslag till er grabbar. Vad sägs om att vi bara släpper taget och låter kontinenterna mötas på andra sidan jorden? Jag börjar bli svettig under armarna.”
”Går inte”, svarar Dolph. ”Asien är i vägen, och vi har ett mycket förmånligt avtal med Bruce Lee. Kedjan stannar.” Jag tittar åt andra hållet, Dolph till vänster nickar instämmande.
”Okej, det kan jag förstå,” svarar jag förstående, ”men vad sägs om att vi tar en kort paus bara? Ni till höger tar en solsemester i Spanien, och ni till vänster en shoppingweekend i New York. Sen möts vi här på mitten igen innan kontinenterna glidit isär för långt, fast utan mig i mitten.”
”Hur ska vi kunna återförena kedjan med en person mindre om avståndet har ökat?” kontrar Dolph.
”Jag kan hitta en mycket bättre ersättare under pausen. Vad säger ni?”
”Vi måste hålla en omröstning först.”
”Javisst!” säger jag med hopp om att få komma loss vilken sekund som helst. Jag klarar inte trycket längre. Dolph tittar på nästa Dolph.
”Röstning om huruvida vi ska ta en paus är på gång. Skicka vidare.”
Jag dör av inre blödningar. Dolph diskuterar armhävningar med sin granne.
Vad vi har lärt oss av ordspråket är att även den mest obetydliga individ kan förstöra det roliga för den hela massan, och att det är bäst att ta avstånd från allt man kan så fort man kan, innan man blir syndabock. Det handlar om inställning, liksom.
Du kanske tycker det var lite mesigt att inleda med en klyscha förresten. Jag håller med fullständigt. Totalt ryggradslöst. Vi ska dock akta oss för att kasta sten i glashus. Låt istället den som är fri från synd kasta första stenen. (I'm on fire!)
Ordspråk och klyschor används av en anledning. De är roliga. Från början var de med all sannolikhet tänkvärda och användbara, men när mänskligheten slutade tänka – någon gång runt milleniumskiftet – föll dess användbarhet tillsammans med människorna. Att till exempel prata om att kasta sten i glashus (eller snarare att inte göra det) väcker den fjortonåriga vandalen i mig. Ge mig en sten, och helst insidan av ett normalstort och ganska dyrt växthus att kasta den på, för jag har just idiotförklarat hela mänskligheten och använt mig själv som exempel. Score!
/Pralininen
Ps.
DDG= DU DISKAR, GUBBJÄVEL!
Ds.
Naket
Jag hade spenderat helgen i Småland hos två gamla vänner och kom hem söndag kväll, efter en lång och tråkig bilresa. Tryckte på telefonsvararen och lyssnade på Jehovas Vittnen som sade att de hade planerat att göra besök hos mig på tisdag, om jag inte ser det som ett problem. Hur fan skulle jag kunna säga emot när de säger det på telefonsvararen? Hursomhelst var det nästa meddelande som fick mig att lyfta på ögonbrynen.
"Mottaget idag, kl 05:21:"
"Hej, förlåt om jag väcker er, men jag behöver nog er hjälp nu. Jag blir hämtad om 30 minuter, och jag ligger i sängen. Skulle ni kunna komma hit och klä på mig så jag slipper vara naken när de kommer? Det skulle vara oerhört snällt. Jag förmodar att ni inte har vaknat av telefonen, eftersom jag pratar med telefonsvararen, så jag tänker skrika lite nu i hopp om att ni vaknar och lyfter på luren. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHH GAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH............vaknar ni? Inte? Skit... Vänta, jag tror jag hör någon komma upp för backen. Det är säkert dem. Gud så pinsamt. Sov gott."
Krävs en förklaring? Min granne Hans har ramlat ner från en byggställning och landat på betong, brytit fyra revben och spräckt höften. Efter ett tag på sjukhuset tyckte han det var dags att åka hem. Fem på natten vaknade han och kunde inte resa på sig. Hans ringde efter en ambulans men tyckte det var pinsamt att bli upphämtad av okänd ambulanspersonal, orörlig och naken, så han ringde sina grannar för akut hjälp. Det Hans inte visste var att vi spenderade helgen hos två gamla vänner i Småland. Vi måste informera varandra om händelser som dessa, Hans.
Jag funderar lite extra på om ambulanspersonalen hade roligt åt situationen, eller om de ångrade att de inte blev riktiga läkare med respekt och fet lön.
/Pralininen
"Mottaget idag, kl 05:21:"
"Hej, förlåt om jag väcker er, men jag behöver nog er hjälp nu. Jag blir hämtad om 30 minuter, och jag ligger i sängen. Skulle ni kunna komma hit och klä på mig så jag slipper vara naken när de kommer? Det skulle vara oerhört snällt. Jag förmodar att ni inte har vaknat av telefonen, eftersom jag pratar med telefonsvararen, så jag tänker skrika lite nu i hopp om att ni vaknar och lyfter på luren. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHH GAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH............vaknar ni? Inte? Skit... Vänta, jag tror jag hör någon komma upp för backen. Det är säkert dem. Gud så pinsamt. Sov gott."
Krävs en förklaring? Min granne Hans har ramlat ner från en byggställning och landat på betong, brytit fyra revben och spräckt höften. Efter ett tag på sjukhuset tyckte han det var dags att åka hem. Fem på natten vaknade han och kunde inte resa på sig. Hans ringde efter en ambulans men tyckte det var pinsamt att bli upphämtad av okänd ambulanspersonal, orörlig och naken, så han ringde sina grannar för akut hjälp. Det Hans inte visste var att vi spenderade helgen hos två gamla vänner i Småland. Vi måste informera varandra om händelser som dessa, Hans.
Jag funderar lite extra på om ambulanspersonalen hade roligt åt situationen, eller om de ångrade att de inte blev riktiga läkare med respekt och fet lön.
/Pralininen
Totopeder
Kom närmare, gott folk. Låt mig berätta en historia för er. Inte en historia som Sagan Om Ringen eller Nya Testamentet. Jag tänker berätta en hittills okänd historia, tagen ur min framtida bok "Världshistorien: En Andra Åsikt". Det här är historian om när totopederna blev vad de är idag. För att börja måste jag klarlägga för alla vad en totoped är. Totopeden är tekniskt sett mänsklig, men ändå inte. Totopeden är tekniskt sett synlig, men ändå inte.
Året var 5555 år före kristus, och den fjärde månaden hade nått sin första fredag. Eftersom totopederna inte kände till almanackan var det ingen som uppmärksammande att helgen nalkades. Kanske fanns det heller ingen mening att ge glada nyheter. Totopederna hade i flera århundraden dominerat stora delar av Mellanöstern, men föregående tisdag hade man tappat sin sista belägring till Judarna. Mellanöstern har förändrats mycket sedan dessa år, och de flesta som vågar uttala sig om vad som faktiskt har hänt är eniga om att det har blivit mesigare ju längre tiden har gått.
De drygt hundra människorna från riket Totopedien som hade lyckats fly från en säker judedöd vandrade nu i öknen, utsvultna och borttappade. Överallt syntes bara sand.
-Vi kanske skulle gå tillbaka till Judarna och be om slavjobb, sade en äldre kvinna.
-Aldrig! Totopederna kommer åter regerna dessa länder, tids nog. Vi måste bara fokusera på populationsförbättring några sekel först, svarade alfahanen, som ironiskt nog hette Alfahanen, som ännu mer ironiskt betyder "Den slutgiltiga härskaren" översatt till svenska. Fyra totopeder hade redan blivit avrättade när de hade insett ironin och fnissat till, så ingen gjorde det längre. Totopederna fortsatte sin vandring, som tyvärr inte ledde någonstans dit man vill. Öken väntade dem.
Dagar gick, nätter kom. Många föll, några reste sig. När endast fyrtiofem totopeder fortfarande var i livet trampade Alfahanen snett och alla stannade. Alfahanen försökte förklara sig och sa att han hade trampat på en magisk lampa. Den var osynlig så ingen annan kunde se den.
-Jag kan se den, sade någon och pekade.
Alla blickar låstes bakom Alfahanens fötter och till allas stora förvåning - och allra mest Alfahanens förvåning - låg där en lampa.
-Gnid den, det kan finnas en ande i den, ropade flera röster som nu hade återfått hoppet om livet.
-Var inte löjliga, svarade Alfahanen. Vad tror ni ska hända? Tror ni att det kommer komma ut en blå ande och säga att vi har rätt till tre önskingar? Alfahanen himlade med ögonen och gned lampan. Ut kom en blå ande.
-Tack för att du släppte ut mig. Du har nu rätt till tre önskningar, sade anden i samma tonläge som Alfahanen nyss hade använt.
-Dra på fan, viskade de fyrtiofem totopederna i kör.
-Önskningarna ska gälla er alla som grupp, men den som gned min lampa är språkrör. Säg till när ni har bestämt er.
Totopeder är giriga. Nästan alla glömde sina hungriga magar och skrek att de ville önska sig guld och diamanter. Alfahanen tänkte dock steget längre - han var trots allt alfahane - och förklarade att pengar är svåra att använda om man har dött av svält. Vi måste först önska oss mat och rädda våra liv. Om det blir önskningar över så önskar vi pengar. Nästa tanke som slog Alfahanen var att om de skulle önska sig mat för att överleva, varför inte önska sig odödlighet istället?
-Ande, jag har beslutat att vi vill ha evigt liv.
-Er önskan är min lag, svarade anden.
Ingenting hände.
-Är vi odödliga nu? frågade en kvinna längst bak.
-Ja, svarade anden.
Kvinnan högg sig i huvudet med en kniv och nickade belåtet. De var faktiskt odögliga. Smärtan hade de dock kvar. Höga skrik skreks.
En senil, benlös man som på sexton olika mirakulösa sätt hade lyckats överleva ända hit skrek ut att han inte tänker leva såhär i all oändlighet, och gruppen höll med om att det var taskigt. Dock kunde inget göras åt saken i efterhand, så man grävde ner gubben i sanden för att slippa hans tjat. Han ligger där än idag.
-Jag är fortfarande väldigt hungrig, konstaterade Alfahanen.
Alla totopeder kände efter i magarna igen och de var utsvultna. Vem vill leva en evighet i hunger? Totopedernas snåla sida kröp fram igen och Alfahanen blev kallsvettig när han insåg hur mycket pengar de skulle bli tvungna att spendera på mat, med tanke på att de kommer leva för alltid.
-Ande, gör oss för alltid mätta, ropade Alfahanen.
-Er önskan är min lag.
Alla blev mätta och belåtna.
-Varför önskade vi oss inte pengar den där gången? frågade någon. Mat kan man faktiskt köpa för pengar, och allt annat också för den delen. Jag röstar för att vi önskar oss total rikedom nu så vi inte missar möjligheten!
Alla jublade. Alfahanen insåg logiken i detta och vände sig mot anden igen.
-Ande, gör oss rikast i världen.
-Er önskan är min lag.
Alla totopeder blev av med de få värdefulla saker de bar med sig. De som bar dyra kläder blev nakna.
-Något gick fel nu tror jag, sade Alfahanen.
-Inte alls. Ni önskade er total rikedom, och det innebär två saker. Den första är att man tappar allt begär efter rikedom, vilket ni nu har gjort.
-Det har du rätt i. Jag känner ingenting längre. Vad är den andra saken som ingår i total rikedom?
-Att alltid ha färskt bröd att plocka ut ur ugnen. Tyvärr har ni ingen ugn.
-Vad ska vi med bröd till? Vi är evigt mätta.
-Jag ifrågasatte inte logiken i era önskningar, ifrågasätt inte logiken i mina metoder. Jag tror jag är klar här nu, förutom en sista sak. Det finns en hake.
-Hake?
-Ja, ni kommer att byta utseende och bli så fasansfullt fula att det är fysiskt omöjligt att titta på er.
Totopederna tittade på varandra i förvirring, och en sekund senare flög alla runt i ett kaos av gräsligt fula människor som inte lugnade sig förrän alla låg så långt ifrån varandra att de inte kunde se någon annan. I sanden där de hade grävt ner den senila gubben exploderade marken upp i luften eftersom gubben var nergrävd så att han såg sina armar. Det är svårt att föreställa sig exakt hur fula totopederna nu är, men det är oviktigt eftersom det är omöjligt att se dom.
Det tog flera timmar innan någon hade förstått att de måste blunda eller titta åt ett annat håll för att kunna gå nära varandra. När de väl lyckats organisera sig sade Alfahanen åt alla att ställa sig i ett led efter honom och lägga händerna på varandras axlar. I flera år irrade totopederna runt i öknen, odödliga och mätta, men med ett frustrerande behov av att baka bröd.
De fyrtiofyra totopeder som inte ligger gömda i öknen är aktiva än idag, och de träffas en gång om året med ögonbindlar. På det årliga mötet planerar de för det kommande året, och bestämmer vem som ska verka var. Totopederna har funnit en stor kärlek i att lura andra människor, och därför gör de inbrott i hus och flyttar på saker, ett fenomen som vanliga människor kallar "att tappa bort något".
Nu vet du hur det verkligen ligger till nästa gång du inte hittar mobilen.
/Adam Pralininen
Året var 5555 år före kristus, och den fjärde månaden hade nått sin första fredag. Eftersom totopederna inte kände till almanackan var det ingen som uppmärksammande att helgen nalkades. Kanske fanns det heller ingen mening att ge glada nyheter. Totopederna hade i flera århundraden dominerat stora delar av Mellanöstern, men föregående tisdag hade man tappat sin sista belägring till Judarna. Mellanöstern har förändrats mycket sedan dessa år, och de flesta som vågar uttala sig om vad som faktiskt har hänt är eniga om att det har blivit mesigare ju längre tiden har gått.
De drygt hundra människorna från riket Totopedien som hade lyckats fly från en säker judedöd vandrade nu i öknen, utsvultna och borttappade. Överallt syntes bara sand.
-Vi kanske skulle gå tillbaka till Judarna och be om slavjobb, sade en äldre kvinna.
-Aldrig! Totopederna kommer åter regerna dessa länder, tids nog. Vi måste bara fokusera på populationsförbättring några sekel först, svarade alfahanen, som ironiskt nog hette Alfahanen, som ännu mer ironiskt betyder "Den slutgiltiga härskaren" översatt till svenska. Fyra totopeder hade redan blivit avrättade när de hade insett ironin och fnissat till, så ingen gjorde det längre. Totopederna fortsatte sin vandring, som tyvärr inte ledde någonstans dit man vill. Öken väntade dem.
Dagar gick, nätter kom. Många föll, några reste sig. När endast fyrtiofem totopeder fortfarande var i livet trampade Alfahanen snett och alla stannade. Alfahanen försökte förklara sig och sa att han hade trampat på en magisk lampa. Den var osynlig så ingen annan kunde se den.
-Jag kan se den, sade någon och pekade.
Alla blickar låstes bakom Alfahanens fötter och till allas stora förvåning - och allra mest Alfahanens förvåning - låg där en lampa.
-Gnid den, det kan finnas en ande i den, ropade flera röster som nu hade återfått hoppet om livet.
-Var inte löjliga, svarade Alfahanen. Vad tror ni ska hända? Tror ni att det kommer komma ut en blå ande och säga att vi har rätt till tre önskingar? Alfahanen himlade med ögonen och gned lampan. Ut kom en blå ande.
-Tack för att du släppte ut mig. Du har nu rätt till tre önskningar, sade anden i samma tonläge som Alfahanen nyss hade använt.
-Dra på fan, viskade de fyrtiofem totopederna i kör.
-Önskningarna ska gälla er alla som grupp, men den som gned min lampa är språkrör. Säg till när ni har bestämt er.
Totopeder är giriga. Nästan alla glömde sina hungriga magar och skrek att de ville önska sig guld och diamanter. Alfahanen tänkte dock steget längre - han var trots allt alfahane - och förklarade att pengar är svåra att använda om man har dött av svält. Vi måste först önska oss mat och rädda våra liv. Om det blir önskningar över så önskar vi pengar. Nästa tanke som slog Alfahanen var att om de skulle önska sig mat för att överleva, varför inte önska sig odödlighet istället?
-Ande, jag har beslutat att vi vill ha evigt liv.
-Er önskan är min lag, svarade anden.
Ingenting hände.
-Är vi odödliga nu? frågade en kvinna längst bak.
-Ja, svarade anden.
Kvinnan högg sig i huvudet med en kniv och nickade belåtet. De var faktiskt odögliga. Smärtan hade de dock kvar. Höga skrik skreks.
En senil, benlös man som på sexton olika mirakulösa sätt hade lyckats överleva ända hit skrek ut att han inte tänker leva såhär i all oändlighet, och gruppen höll med om att det var taskigt. Dock kunde inget göras åt saken i efterhand, så man grävde ner gubben i sanden för att slippa hans tjat. Han ligger där än idag.
-Jag är fortfarande väldigt hungrig, konstaterade Alfahanen.
Alla totopeder kände efter i magarna igen och de var utsvultna. Vem vill leva en evighet i hunger? Totopedernas snåla sida kröp fram igen och Alfahanen blev kallsvettig när han insåg hur mycket pengar de skulle bli tvungna att spendera på mat, med tanke på att de kommer leva för alltid.
-Ande, gör oss för alltid mätta, ropade Alfahanen.
-Er önskan är min lag.
Alla blev mätta och belåtna.
-Varför önskade vi oss inte pengar den där gången? frågade någon. Mat kan man faktiskt köpa för pengar, och allt annat också för den delen. Jag röstar för att vi önskar oss total rikedom nu så vi inte missar möjligheten!
Alla jublade. Alfahanen insåg logiken i detta och vände sig mot anden igen.
-Ande, gör oss rikast i världen.
-Er önskan är min lag.
Alla totopeder blev av med de få värdefulla saker de bar med sig. De som bar dyra kläder blev nakna.
-Något gick fel nu tror jag, sade Alfahanen.
-Inte alls. Ni önskade er total rikedom, och det innebär två saker. Den första är att man tappar allt begär efter rikedom, vilket ni nu har gjort.
-Det har du rätt i. Jag känner ingenting längre. Vad är den andra saken som ingår i total rikedom?
-Att alltid ha färskt bröd att plocka ut ur ugnen. Tyvärr har ni ingen ugn.
-Vad ska vi med bröd till? Vi är evigt mätta.
-Jag ifrågasatte inte logiken i era önskningar, ifrågasätt inte logiken i mina metoder. Jag tror jag är klar här nu, förutom en sista sak. Det finns en hake.
-Hake?
-Ja, ni kommer att byta utseende och bli så fasansfullt fula att det är fysiskt omöjligt att titta på er.
Totopederna tittade på varandra i förvirring, och en sekund senare flög alla runt i ett kaos av gräsligt fula människor som inte lugnade sig förrän alla låg så långt ifrån varandra att de inte kunde se någon annan. I sanden där de hade grävt ner den senila gubben exploderade marken upp i luften eftersom gubben var nergrävd så att han såg sina armar. Det är svårt att föreställa sig exakt hur fula totopederna nu är, men det är oviktigt eftersom det är omöjligt att se dom.
Det tog flera timmar innan någon hade förstått att de måste blunda eller titta åt ett annat håll för att kunna gå nära varandra. När de väl lyckats organisera sig sade Alfahanen åt alla att ställa sig i ett led efter honom och lägga händerna på varandras axlar. I flera år irrade totopederna runt i öknen, odödliga och mätta, men med ett frustrerande behov av att baka bröd.
De fyrtiofyra totopeder som inte ligger gömda i öknen är aktiva än idag, och de träffas en gång om året med ögonbindlar. På det årliga mötet planerar de för det kommande året, och bestämmer vem som ska verka var. Totopederna har funnit en stor kärlek i att lura andra människor, och därför gör de inbrott i hus och flyttar på saker, ett fenomen som vanliga människor kallar "att tappa bort något".
Nu vet du hur det verkligen ligger till nästa gång du inte hittar mobilen.
/Adam Pralininen
Samtal 4
-Pastorsexpeditionen, fader Stig.
-Hej Stig. Jag heter Adam Pärsson och skulle vilja tala lite med dig. Jag bor i Hallsberg, men jag ville prata med en präst som inte kommer skratta åt mig nästa gång han ser mig på Ica, så jag slog upp numret till Svenska Kyrkan i Klövsjö. Har du tid att prata?
-Det beror på hur länge du vill konversera. Jag måste laga mat åt mina fyra konfirmander snart. Jag har mer tid efter lunch.
-Men det tar inte så lång tid, du hinner nog.
-Javisst. Vad är det du vill tala om?
-Jo, jag vill prata med någon kunnig om tro, och sen har jag några rena faktafrågor. Jag börjar med frågorna tror jag.
-Ok.
-Vem födde Jesus?
-Jungfru Maria.
-Vilket djur lurade Adam och Eva?
-En orm.
-På hur många dagar skapade Gud jorden?
-Sju. Eller sex menar jag. På den sjunde vilade han. Det var en lite missledande fråga.
-Ja, en liten kuggfråga skulle man kunna säga.
-Vadå, förhör du mig? Kan du svaren?
-Men om vi då fortsätter till det jag verkligen ringer dig för. Jag har besökt kyrkan några helger i rad nu och har lärt mig att faktiskt njuta av det. Prästen talar om gud och jag sitter och nickar. Man uppmanas att säga att man tror på gud allsmäktig, och varje gång det sker så funderar jag på gud. Är gud en gubbe som sitter i himlen? Skapade gud människan, eller skapade människan gud? Jag tror faktiskt att människan skapade gud, och jag tror på honom. Jag ser inte gud som en makt eller en skapare, utan som en mänsklig egenskap. Att tro på gud innebär för mig att tro på alla människor, och deras goda sida. Gud finns i oss alla brukar man säga, och det är sant. Ficktjuvar och dörrvakter vet bara inte om det än. Om man omfamnar gud innebär det att man vill alla människor väl, och jag tror att gud finns i alla människor, även om han ibland är svår att se bakom själens Berlinmur.
-Målande...
-Så jag berättade det här för en kristen vän, och hon sa att man inte kan se sig som en kristen person om man inte tror att gud till exempel skapade världen. Jag gillar att gå i kyrkan, jag tror på gud - på mitt privata sätt - och jag vill kalla mig för en kristen person. Är det ok?
-Ja, jag anser att din relation till gud är en privat sak. I ditt fall finns det ingen riktig relation till gud eftersom du ser gud som en mänsklig attribut. Jag ser dock inget problem i det här, så länge din tro bygger på kärlek. Det kanske låter konstigt, men det är helt naturligt med avvikelser i tron.
-Vad skönt att höra! Är det här någonting som hela Svenska Kyrkan i Klövsjö kan stå för?
-Jag är den enda prästen i kyrkan, så man kan nog säga att mina åsikter representerar kyrkans.
-Ok. Bra, då blir det här en enkel process. Mitt namn är inte Adam Pärsson, det är Adam Pralininen. Jag ringer inte åt mina egna vägnar, utan från Svenska Kyrkans Granskningsnämnd i Solna. Mitt uppdrag är att testa tveksamma kyrkors trofasthet, och jag kan meddela att Klövsjö inte klarade testet. Du blev godkänd på bibelkunskapen, men tyvärr faller man om man tillåter alternativ trosuppfattning. Inom tio till femton arbetsdagar kommer era lokaler rivas till förmån för en herrgårdsklubben BDSM-Mansion som flyttar från Åsbro på grund av svininfluensarisken.
-Är det här ett skämt?
-Ikke. Hepåre. -Klick-
-Hej Stig. Jag heter Adam Pärsson och skulle vilja tala lite med dig. Jag bor i Hallsberg, men jag ville prata med en präst som inte kommer skratta åt mig nästa gång han ser mig på Ica, så jag slog upp numret till Svenska Kyrkan i Klövsjö. Har du tid att prata?
-Det beror på hur länge du vill konversera. Jag måste laga mat åt mina fyra konfirmander snart. Jag har mer tid efter lunch.
-Men det tar inte så lång tid, du hinner nog.
-Javisst. Vad är det du vill tala om?
-Jo, jag vill prata med någon kunnig om tro, och sen har jag några rena faktafrågor. Jag börjar med frågorna tror jag.
-Ok.
-Vem födde Jesus?
-Jungfru Maria.
-Vilket djur lurade Adam och Eva?
-En orm.
-På hur många dagar skapade Gud jorden?
-Sju. Eller sex menar jag. På den sjunde vilade han. Det var en lite missledande fråga.
-Ja, en liten kuggfråga skulle man kunna säga.
-Vadå, förhör du mig? Kan du svaren?
-Men om vi då fortsätter till det jag verkligen ringer dig för. Jag har besökt kyrkan några helger i rad nu och har lärt mig att faktiskt njuta av det. Prästen talar om gud och jag sitter och nickar. Man uppmanas att säga att man tror på gud allsmäktig, och varje gång det sker så funderar jag på gud. Är gud en gubbe som sitter i himlen? Skapade gud människan, eller skapade människan gud? Jag tror faktiskt att människan skapade gud, och jag tror på honom. Jag ser inte gud som en makt eller en skapare, utan som en mänsklig egenskap. Att tro på gud innebär för mig att tro på alla människor, och deras goda sida. Gud finns i oss alla brukar man säga, och det är sant. Ficktjuvar och dörrvakter vet bara inte om det än. Om man omfamnar gud innebär det att man vill alla människor väl, och jag tror att gud finns i alla människor, även om han ibland är svår att se bakom själens Berlinmur.
-Målande...
-Så jag berättade det här för en kristen vän, och hon sa att man inte kan se sig som en kristen person om man inte tror att gud till exempel skapade världen. Jag gillar att gå i kyrkan, jag tror på gud - på mitt privata sätt - och jag vill kalla mig för en kristen person. Är det ok?
-Ja, jag anser att din relation till gud är en privat sak. I ditt fall finns det ingen riktig relation till gud eftersom du ser gud som en mänsklig attribut. Jag ser dock inget problem i det här, så länge din tro bygger på kärlek. Det kanske låter konstigt, men det är helt naturligt med avvikelser i tron.
-Vad skönt att höra! Är det här någonting som hela Svenska Kyrkan i Klövsjö kan stå för?
-Jag är den enda prästen i kyrkan, så man kan nog säga att mina åsikter representerar kyrkans.
-Ok. Bra, då blir det här en enkel process. Mitt namn är inte Adam Pärsson, det är Adam Pralininen. Jag ringer inte åt mina egna vägnar, utan från Svenska Kyrkans Granskningsnämnd i Solna. Mitt uppdrag är att testa tveksamma kyrkors trofasthet, och jag kan meddela att Klövsjö inte klarade testet. Du blev godkänd på bibelkunskapen, men tyvärr faller man om man tillåter alternativ trosuppfattning. Inom tio till femton arbetsdagar kommer era lokaler rivas till förmån för en herrgårdsklubben BDSM-Mansion som flyttar från Åsbro på grund av svininfluensarisken.
-Är det här ett skämt?
-Ikke. Hepåre. -Klick-
Samtal 3
-Välkommen till svenska Kalenderorganisationen...
-Tjena! Jag heter Adam Pralininen, och jag har inte tid att lära mig ditt namn. Jag ringer för att jag har funderat lite över det här med veckordagar och kalendrar. När man beslutade sig för att har sju veckodagar, bestämde man då att "idag" var en måndag, för att liksom börja från början, eller bestämde man att "idag" var en fredag, så man skulle få helg direkt och kunna ta ett par kalla efter en omätbar (ty inga veckodagar fanns innan) lång arbetsvecka? Dessutom undrar jag varför man har tolv månader när vissa av dem känns totalt värdelösa. Vems idé var det att klämma dit oktober? I min personliga almanacka finns det bara december, januari, februari, första halvan av mars, juni, juli och augusti. Allt annat är oviktigt och existerar inte. Jag har inte tid att höra på några förklaringar, så jag lägger på nu. Hejdå.
-...men återkom gärna när vi öppnar igen den 1 oktober.
-Tjena! Jag heter Adam Pralininen, och jag har inte tid att lära mig ditt namn. Jag ringer för att jag har funderat lite över det här med veckordagar och kalendrar. När man beslutade sig för att har sju veckodagar, bestämde man då att "idag" var en måndag, för att liksom börja från början, eller bestämde man att "idag" var en fredag, så man skulle få helg direkt och kunna ta ett par kalla efter en omätbar (ty inga veckodagar fanns innan) lång arbetsvecka? Dessutom undrar jag varför man har tolv månader när vissa av dem känns totalt värdelösa. Vems idé var det att klämma dit oktober? I min personliga almanacka finns det bara december, januari, februari, första halvan av mars, juni, juli och augusti. Allt annat är oviktigt och existerar inte. Jag har inte tid att höra på några förklaringar, så jag lägger på nu. Hejdå.
-...men återkom gärna när vi öppnar igen den 1 oktober.
Samtal 2
-Välkommen till Patentverket. För att söka patent, tryck 1. För övriga frågor, tryck 2.
-*2*
-Hej, du talar med Filip.
-Ja, hej, jag heter Adam. Kan man anmäla copyrightbrott här?
-Nej, men jag kan koppla dig till upphovsrättsavdelningen.
-Ja tack.
-Patentverkets upphovsrättsavdelning, Lars.
-Ja tjena, jag heter Adam Pralininen.
-Hej Adam.
-Ja hej, du jag har lite frågor om plagiat och upphovsrätt i musik. Är du rätt man att prata med om sånt?
-Ja det ska jag nog vara. Vad är det du undrar?
-Jo, det är såhär att jag var på Statoil igår och skulle köpa öl, och helt plötsligt hör jag en låt i bakgrunden som min hjärna reagerar på direkt. Den här melodin skrev min morfar för elva år sen. Jag frågade killen i kassan vad det var för låt, och han sa att den hette "Fairytale". Den hade tydligen vunnit Eurovisionschlagerfestivalen. Det måste verkligen ha gått utför med den tävlingen, för jag hade aldrig hört låten innan igår. Iallafall gick jag hem och laddade ner låten, eller hela hans skiva faktiskt, och sen lyssnade jag på låten i fråga några gånger.
-Du laddade ner den?
-Javisst serru, och sen jämförde jag med morfars låt. Det är plagiat. Rakt av. Sjung med i refrängen, fast med morfars text. "Hjärtat slår svagare var år, snart så är jag död". Det är inget snack om saken. Har du något Stimarkiv att tillgå för att lyssna kanske?
-Vad heter din morfar?
-Torfrid. Toffe Pralininen kallas han.
-Finns ingen sån artist i vår databas.
-Ok... Du skulle inte kunna ge mig numret till Alexander Rybak så jag kan diskutera fram ett rimligt skadestånd med honom?
-Får jag fråga en sak? Har någonting du har sagt hittills den minsta bit av sanning i sig?
-...Ja.
-Jag kan inte ge dig numret till artisten, men du kan få kontaktuppgifter till skivbolaget.
-Nej då får det fan va. Och ni kan räkna med att Toffe Pralininen hör av sig. -Klick-
-*2*
-Hej, du talar med Filip.
-Ja, hej, jag heter Adam. Kan man anmäla copyrightbrott här?
-Nej, men jag kan koppla dig till upphovsrättsavdelningen.
-Ja tack.
-Patentverkets upphovsrättsavdelning, Lars.
-Ja tjena, jag heter Adam Pralininen.
-Hej Adam.
-Ja hej, du jag har lite frågor om plagiat och upphovsrätt i musik. Är du rätt man att prata med om sånt?
-Ja det ska jag nog vara. Vad är det du undrar?
-Jo, det är såhär att jag var på Statoil igår och skulle köpa öl, och helt plötsligt hör jag en låt i bakgrunden som min hjärna reagerar på direkt. Den här melodin skrev min morfar för elva år sen. Jag frågade killen i kassan vad det var för låt, och han sa att den hette "Fairytale". Den hade tydligen vunnit Eurovisionschlagerfestivalen. Det måste verkligen ha gått utför med den tävlingen, för jag hade aldrig hört låten innan igår. Iallafall gick jag hem och laddade ner låten, eller hela hans skiva faktiskt, och sen lyssnade jag på låten i fråga några gånger.
-Du laddade ner den?
-Javisst serru, och sen jämförde jag med morfars låt. Det är plagiat. Rakt av. Sjung med i refrängen, fast med morfars text. "Hjärtat slår svagare var år, snart så är jag död". Det är inget snack om saken. Har du något Stimarkiv att tillgå för att lyssna kanske?
-Vad heter din morfar?
-Torfrid. Toffe Pralininen kallas han.
-Finns ingen sån artist i vår databas.
-Ok... Du skulle inte kunna ge mig numret till Alexander Rybak så jag kan diskutera fram ett rimligt skadestånd med honom?
-Får jag fråga en sak? Har någonting du har sagt hittills den minsta bit av sanning i sig?
-...Ja.
-Jag kan inte ge dig numret till artisten, men du kan få kontaktuppgifter till skivbolaget.
-Nej då får det fan va. Och ni kan räkna med att Toffe Pralininen hör av sig. -Klick-
Samtal 1
-Välkommen till Röda Korset, jag heter Johanna.
-Hej, mitt namn är Adam Pralininen.
-Hej hej. Hur kan jag stå till tjänst?
-Jo, det är såhär att jag har precis börjat studera statistik i Linköping, och för att lätta upp stämningen lite här i korridoren, lite som en isbrytare, så tänkte jag att det skulle vara kul att dra igång direkt med en liten undersökning.
-Okej...?
-Så jag sökte upp 34 öppet kristna personer här på universitetsområdet för att ställa min fråga. Jag valde just kristna individer eftersom de alltid ser det goda i folk, och det skulle innebära bättre trovärdighet i min undersökning. Hur som helst så ställde jag frågan " Anser du att Josef Fritzl är omänsklig?", och samtliga kristna svarade ja på min fråga. Detta leder mig till min nya frågeställning, som faktiskt är själva anledningen till att jag ringer er nu. Gäller de mänskliga rättigheterna för Fritzl?
(tystnad)
(Johanna) -Har du papper och penna på dig?
-Ja.
-Ät pappret och sätt dig på pennan. -Klick-
-Hej, mitt namn är Adam Pralininen.
-Hej hej. Hur kan jag stå till tjänst?
-Jo, det är såhär att jag har precis börjat studera statistik i Linköping, och för att lätta upp stämningen lite här i korridoren, lite som en isbrytare, så tänkte jag att det skulle vara kul att dra igång direkt med en liten undersökning.
-Okej...?
-Så jag sökte upp 34 öppet kristna personer här på universitetsområdet för att ställa min fråga. Jag valde just kristna individer eftersom de alltid ser det goda i folk, och det skulle innebära bättre trovärdighet i min undersökning. Hur som helst så ställde jag frågan " Anser du att Josef Fritzl är omänsklig?", och samtliga kristna svarade ja på min fråga. Detta leder mig till min nya frågeställning, som faktiskt är själva anledningen till att jag ringer er nu. Gäller de mänskliga rättigheterna för Fritzl?
(tystnad)
(Johanna) -Har du papper och penna på dig?
-Ja.
-Ät pappret och sätt dig på pennan. -Klick-
