Kedjan
En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Så sant som det var sagt. Kedjan som dyker upp i mitt huvud består av tvåhundrafemtiotusen kopior av Dolph Lundgren och håller armkrok i syfte att behålla Europa och Amerika på ett stabilt och prisvärt avstånd. Någonstans i mitten av denna kedja hänger jag, fullständigt felplacerad. Mina fötter når inte en ner till marken, eller sjöbotten, eller vad det nu är Dolph-kedjan står på. Jag tittar lite på de andra och försöker få ögonkontakt med min granne till höger.
”Hallå, jag har ett förslag till er grabbar. Vad sägs om att vi bara släpper taget och låter kontinenterna mötas på andra sidan jorden? Jag börjar bli svettig under armarna.”
”Går inte”, svarar Dolph. ”Asien är i vägen, och vi har ett mycket förmånligt avtal med Bruce Lee. Kedjan stannar.” Jag tittar åt andra hållet, Dolph till vänster nickar instämmande.
”Okej, det kan jag förstå,” svarar jag förstående, ”men vad sägs om att vi tar en kort paus bara? Ni till höger tar en solsemester i Spanien, och ni till vänster en shoppingweekend i New York. Sen möts vi här på mitten igen innan kontinenterna glidit isär för långt, fast utan mig i mitten.”
”Hur ska vi kunna återförena kedjan med en person mindre om avståndet har ökat?” kontrar Dolph.
”Jag kan hitta en mycket bättre ersättare under pausen. Vad säger ni?”
”Vi måste hålla en omröstning först.”
”Javisst!” säger jag med hopp om att få komma loss vilken sekund som helst. Jag klarar inte trycket längre. Dolph tittar på nästa Dolph.
”Röstning om huruvida vi ska ta en paus är på gång. Skicka vidare.”
Jag dör av inre blödningar. Dolph diskuterar armhävningar med sin granne.
Vad vi har lärt oss av ordspråket är att även den mest obetydliga individ kan förstöra det roliga för den hela massan, och att det är bäst att ta avstånd från allt man kan så fort man kan, innan man blir syndabock. Det handlar om inställning, liksom.
Du kanske tycker det var lite mesigt att inleda med en klyscha förresten. Jag håller med fullständigt. Totalt ryggradslöst. Vi ska dock akta oss för att kasta sten i glashus. Låt istället den som är fri från synd kasta första stenen. (I'm on fire!)
Ordspråk och klyschor används av en anledning. De är roliga. Från början var de med all sannolikhet tänkvärda och användbara, men när mänskligheten slutade tänka – någon gång runt milleniumskiftet – föll dess användbarhet tillsammans med människorna. Att till exempel prata om att kasta sten i glashus (eller snarare att inte göra det) väcker den fjortonåriga vandalen i mig. Ge mig en sten, och helst insidan av ett normalstort och ganska dyrt växthus att kasta den på, för jag har just idiotförklarat hela mänskligheten och använt mig själv som exempel. Score!
/Pralininen
Ps.
DDG= DU DISKAR, GUBBJÄVEL!
Ds.
”Hallå, jag har ett förslag till er grabbar. Vad sägs om att vi bara släpper taget och låter kontinenterna mötas på andra sidan jorden? Jag börjar bli svettig under armarna.”
”Går inte”, svarar Dolph. ”Asien är i vägen, och vi har ett mycket förmånligt avtal med Bruce Lee. Kedjan stannar.” Jag tittar åt andra hållet, Dolph till vänster nickar instämmande.
”Okej, det kan jag förstå,” svarar jag förstående, ”men vad sägs om att vi tar en kort paus bara? Ni till höger tar en solsemester i Spanien, och ni till vänster en shoppingweekend i New York. Sen möts vi här på mitten igen innan kontinenterna glidit isär för långt, fast utan mig i mitten.”
”Hur ska vi kunna återförena kedjan med en person mindre om avståndet har ökat?” kontrar Dolph.
”Jag kan hitta en mycket bättre ersättare under pausen. Vad säger ni?”
”Vi måste hålla en omröstning först.”
”Javisst!” säger jag med hopp om att få komma loss vilken sekund som helst. Jag klarar inte trycket längre. Dolph tittar på nästa Dolph.
”Röstning om huruvida vi ska ta en paus är på gång. Skicka vidare.”
Jag dör av inre blödningar. Dolph diskuterar armhävningar med sin granne.
Vad vi har lärt oss av ordspråket är att även den mest obetydliga individ kan förstöra det roliga för den hela massan, och att det är bäst att ta avstånd från allt man kan så fort man kan, innan man blir syndabock. Det handlar om inställning, liksom.
Du kanske tycker det var lite mesigt att inleda med en klyscha förresten. Jag håller med fullständigt. Totalt ryggradslöst. Vi ska dock akta oss för att kasta sten i glashus. Låt istället den som är fri från synd kasta första stenen. (I'm on fire!)
Ordspråk och klyschor används av en anledning. De är roliga. Från början var de med all sannolikhet tänkvärda och användbara, men när mänskligheten slutade tänka – någon gång runt milleniumskiftet – föll dess användbarhet tillsammans med människorna. Att till exempel prata om att kasta sten i glashus (eller snarare att inte göra det) väcker den fjortonåriga vandalen i mig. Ge mig en sten, och helst insidan av ett normalstort och ganska dyrt växthus att kasta den på, för jag har just idiotförklarat hela mänskligheten och använt mig själv som exempel. Score!
/Pralininen
Ps.
DDG= DU DISKAR, GUBBJÄVEL!
Ds.
Kommentarer
Postat av: Airi
Okey, okey. Tyvärr måste jag meddela att du inte ens som 14-årig var en vandal. Du har alltid varit en helylle-son! Jag är tacksam!...Mor i kylan i Bohuslän
Ps. JÄT = Jag är tackam
Trackback
