Rullbandsjobb: tvångstankarnas pärleport
Burk kommer, känn om locket sitter på, burk kommer, känn om locket sitter på. Man behöver inte tänka så mycket. Oftast är jag min egen jukebox genom att komma på en låt och sedan sjunga den för mig själv. Idag har menyn varit barn-inspirerad åtar som bland annat Kalle kotte och Sailor moon. Annars har jag i ren slentrian visslat igenom The bright side of life. Underbar låt.
När någon har dragit ut sladden till jukeboxen, kanske Per, så uppkommer en överslaghandling. Jag börjar ivrigt följa rullbandet med blicken. Det slingrar sig som en orm. Äcklig rörelse. Plötsligt kommer en färgfläck följt av en repa. Jag börjar hålla koll på utstickaren och gör så att inga burkar hamnar på den. Till vilken mening? Om det blir fel på maskinen måste jag se vart fläcken är och sedan hålla koll på den när jag sätter ingång maskineriet. Ibland tappar jag bort den och blir rädd.
En gång när jag inte jukeboxade eller befann mig bakom porten gjorde jag ett empiriskt expriment. Jag testade om jag kunde sova med hjärnan samtidigt som kroppen kände om locken satt på burkarna. Det väntade resultatet skulle förstås vara att jag inte kunde slumra till. Utgången av exprimentet blev över förväntan för de som vill sova på jobbet. Jag uppnådde sådan pass ro att jag tyckte det var jobbigt att öppna ögonen efteråt. Pause!
Liknande expriment om än inte lika empiriska har gjorts av både mg och Örnen. Då gick undersökningen ut på att testa om det över huvud taget gick att sova på jobbet. Det gick bra.
Jag har också utformat en modell för när det är som bäst att jobba på Jotun det vill säga när tiden går fortast. Den utgår från akilleshälens förskjutningar och styrka. Maskinen består av många sektioner. En fyller, en etiketterar, en sätter på lock och så vidare. Det ingår också människor i denna maskin men jag väljer då att kalla den en enhet av rent humana skäl. Om man själv är akilleshälen när man till exempel lastar på burkar blir jobbet stressigt och tiden går visserlige fort men man blir fort slut i kroppen också. Om någon del av maskinen är akilleshälen blir det för det första kö på andra ställen och för det andra mycket långtråkigt för arbetaren vars arbete minimeras. Glo in i väggen. Det bästa är således att det inte finns någon stark akilleshäl (för finns gör den alltid, någon/t är alltid sämst) utan utan allting är medelmåtta. Lagom. Landet. Det är då man kan komma då man kan komma på vad man ska skriva i bloggen när man kommer hem och utföra olika expriment som sällan leder till någon utveckling.
/Ödlan
När någon har dragit ut sladden till jukeboxen, kanske Per, så uppkommer en överslaghandling. Jag börjar ivrigt följa rullbandet med blicken. Det slingrar sig som en orm. Äcklig rörelse. Plötsligt kommer en färgfläck följt av en repa. Jag börjar hålla koll på utstickaren och gör så att inga burkar hamnar på den. Till vilken mening? Om det blir fel på maskinen måste jag se vart fläcken är och sedan hålla koll på den när jag sätter ingång maskineriet. Ibland tappar jag bort den och blir rädd.
En gång när jag inte jukeboxade eller befann mig bakom porten gjorde jag ett empiriskt expriment. Jag testade om jag kunde sova med hjärnan samtidigt som kroppen kände om locken satt på burkarna. Det väntade resultatet skulle förstås vara att jag inte kunde slumra till. Utgången av exprimentet blev över förväntan för de som vill sova på jobbet. Jag uppnådde sådan pass ro att jag tyckte det var jobbigt att öppna ögonen efteråt. Pause!
Liknande expriment om än inte lika empiriska har gjorts av både mg och Örnen. Då gick undersökningen ut på att testa om det över huvud taget gick att sova på jobbet. Det gick bra.
Jag har också utformat en modell för när det är som bäst att jobba på Jotun det vill säga när tiden går fortast. Den utgår från akilleshälens förskjutningar och styrka. Maskinen består av många sektioner. En fyller, en etiketterar, en sätter på lock och så vidare. Det ingår också människor i denna maskin men jag väljer då att kalla den en enhet av rent humana skäl. Om man själv är akilleshälen när man till exempel lastar på burkar blir jobbet stressigt och tiden går visserlige fort men man blir fort slut i kroppen också. Om någon del av maskinen är akilleshälen blir det för det första kö på andra ställen och för det andra mycket långtråkigt för arbetaren vars arbete minimeras. Glo in i väggen. Det bästa är således att det inte finns någon stark akilleshäl (för finns gör den alltid, någon/t är alltid sämst) utan utan allting är medelmåtta. Lagom. Landet. Det är då man kan komma då man kan komma på vad man ska skriva i bloggen när man kommer hem och utföra olika expriment som sällan leder till någon utveckling.
/Ödlan
Kommentarer
Trackback
