Totopeder
Kom närmare, gott folk. Låt mig berätta en historia för er. Inte en historia som Sagan Om Ringen eller Nya Testamentet. Jag tänker berätta en hittills okänd historia, tagen ur min framtida bok "Världshistorien: En Andra Åsikt". Det här är historian om när totopederna blev vad de är idag. För att börja måste jag klarlägga för alla vad en totoped är. Totopeden är tekniskt sett mänsklig, men ändå inte. Totopeden är tekniskt sett synlig, men ändå inte.
Året var 5555 år före kristus, och den fjärde månaden hade nått sin första fredag. Eftersom totopederna inte kände till almanackan var det ingen som uppmärksammande att helgen nalkades. Kanske fanns det heller ingen mening att ge glada nyheter. Totopederna hade i flera århundraden dominerat stora delar av Mellanöstern, men föregående tisdag hade man tappat sin sista belägring till Judarna. Mellanöstern har förändrats mycket sedan dessa år, och de flesta som vågar uttala sig om vad som faktiskt har hänt är eniga om att det har blivit mesigare ju längre tiden har gått.
De drygt hundra människorna från riket Totopedien som hade lyckats fly från en säker judedöd vandrade nu i öknen, utsvultna och borttappade. Överallt syntes bara sand.
-Vi kanske skulle gå tillbaka till Judarna och be om slavjobb, sade en äldre kvinna.
-Aldrig! Totopederna kommer åter regerna dessa länder, tids nog. Vi måste bara fokusera på populationsförbättring några sekel först, svarade alfahanen, som ironiskt nog hette Alfahanen, som ännu mer ironiskt betyder "Den slutgiltiga härskaren" översatt till svenska. Fyra totopeder hade redan blivit avrättade när de hade insett ironin och fnissat till, så ingen gjorde det längre. Totopederna fortsatte sin vandring, som tyvärr inte ledde någonstans dit man vill. Öken väntade dem.
Dagar gick, nätter kom. Många föll, några reste sig. När endast fyrtiofem totopeder fortfarande var i livet trampade Alfahanen snett och alla stannade. Alfahanen försökte förklara sig och sa att han hade trampat på en magisk lampa. Den var osynlig så ingen annan kunde se den.
-Jag kan se den, sade någon och pekade.
Alla blickar låstes bakom Alfahanens fötter och till allas stora förvåning - och allra mest Alfahanens förvåning - låg där en lampa.
-Gnid den, det kan finnas en ande i den, ropade flera röster som nu hade återfått hoppet om livet.
-Var inte löjliga, svarade Alfahanen. Vad tror ni ska hända? Tror ni att det kommer komma ut en blå ande och säga att vi har rätt till tre önskingar? Alfahanen himlade med ögonen och gned lampan. Ut kom en blå ande.
-Tack för att du släppte ut mig. Du har nu rätt till tre önskningar, sade anden i samma tonläge som Alfahanen nyss hade använt.
-Dra på fan, viskade de fyrtiofem totopederna i kör.
-Önskningarna ska gälla er alla som grupp, men den som gned min lampa är språkrör. Säg till när ni har bestämt er.
Totopeder är giriga. Nästan alla glömde sina hungriga magar och skrek att de ville önska sig guld och diamanter. Alfahanen tänkte dock steget längre - han var trots allt alfahane - och förklarade att pengar är svåra att använda om man har dött av svält. Vi måste först önska oss mat och rädda våra liv. Om det blir önskningar över så önskar vi pengar. Nästa tanke som slog Alfahanen var att om de skulle önska sig mat för att överleva, varför inte önska sig odödlighet istället?
-Ande, jag har beslutat att vi vill ha evigt liv.
-Er önskan är min lag, svarade anden.
Ingenting hände.
-Är vi odödliga nu? frågade en kvinna längst bak.
-Ja, svarade anden.
Kvinnan högg sig i huvudet med en kniv och nickade belåtet. De var faktiskt odögliga. Smärtan hade de dock kvar. Höga skrik skreks.
En senil, benlös man som på sexton olika mirakulösa sätt hade lyckats överleva ända hit skrek ut att han inte tänker leva såhär i all oändlighet, och gruppen höll med om att det var taskigt. Dock kunde inget göras åt saken i efterhand, så man grävde ner gubben i sanden för att slippa hans tjat. Han ligger där än idag.
-Jag är fortfarande väldigt hungrig, konstaterade Alfahanen.
Alla totopeder kände efter i magarna igen och de var utsvultna. Vem vill leva en evighet i hunger? Totopedernas snåla sida kröp fram igen och Alfahanen blev kallsvettig när han insåg hur mycket pengar de skulle bli tvungna att spendera på mat, med tanke på att de kommer leva för alltid.
-Ande, gör oss för alltid mätta, ropade Alfahanen.
-Er önskan är min lag.
Alla blev mätta och belåtna.
-Varför önskade vi oss inte pengar den där gången? frågade någon. Mat kan man faktiskt köpa för pengar, och allt annat också för den delen. Jag röstar för att vi önskar oss total rikedom nu så vi inte missar möjligheten!
Alla jublade. Alfahanen insåg logiken i detta och vände sig mot anden igen.
-Ande, gör oss rikast i världen.
-Er önskan är min lag.
Alla totopeder blev av med de få värdefulla saker de bar med sig. De som bar dyra kläder blev nakna.
-Något gick fel nu tror jag, sade Alfahanen.
-Inte alls. Ni önskade er total rikedom, och det innebär två saker. Den första är att man tappar allt begär efter rikedom, vilket ni nu har gjort.
-Det har du rätt i. Jag känner ingenting längre. Vad är den andra saken som ingår i total rikedom?
-Att alltid ha färskt bröd att plocka ut ur ugnen. Tyvärr har ni ingen ugn.
-Vad ska vi med bröd till? Vi är evigt mätta.
-Jag ifrågasatte inte logiken i era önskningar, ifrågasätt inte logiken i mina metoder. Jag tror jag är klar här nu, förutom en sista sak. Det finns en hake.
-Hake?
-Ja, ni kommer att byta utseende och bli så fasansfullt fula att det är fysiskt omöjligt att titta på er.
Totopederna tittade på varandra i förvirring, och en sekund senare flög alla runt i ett kaos av gräsligt fula människor som inte lugnade sig förrän alla låg så långt ifrån varandra att de inte kunde se någon annan. I sanden där de hade grävt ner den senila gubben exploderade marken upp i luften eftersom gubben var nergrävd så att han såg sina armar. Det är svårt att föreställa sig exakt hur fula totopederna nu är, men det är oviktigt eftersom det är omöjligt att se dom.
Det tog flera timmar innan någon hade förstått att de måste blunda eller titta åt ett annat håll för att kunna gå nära varandra. När de väl lyckats organisera sig sade Alfahanen åt alla att ställa sig i ett led efter honom och lägga händerna på varandras axlar. I flera år irrade totopederna runt i öknen, odödliga och mätta, men med ett frustrerande behov av att baka bröd.
De fyrtiofyra totopeder som inte ligger gömda i öknen är aktiva än idag, och de träffas en gång om året med ögonbindlar. På det årliga mötet planerar de för det kommande året, och bestämmer vem som ska verka var. Totopederna har funnit en stor kärlek i att lura andra människor, och därför gör de inbrott i hus och flyttar på saker, ett fenomen som vanliga människor kallar "att tappa bort något".
Nu vet du hur det verkligen ligger till nästa gång du inte hittar mobilen.
/Adam Pralininen
Året var 5555 år före kristus, och den fjärde månaden hade nått sin första fredag. Eftersom totopederna inte kände till almanackan var det ingen som uppmärksammande att helgen nalkades. Kanske fanns det heller ingen mening att ge glada nyheter. Totopederna hade i flera århundraden dominerat stora delar av Mellanöstern, men föregående tisdag hade man tappat sin sista belägring till Judarna. Mellanöstern har förändrats mycket sedan dessa år, och de flesta som vågar uttala sig om vad som faktiskt har hänt är eniga om att det har blivit mesigare ju längre tiden har gått.
De drygt hundra människorna från riket Totopedien som hade lyckats fly från en säker judedöd vandrade nu i öknen, utsvultna och borttappade. Överallt syntes bara sand.
-Vi kanske skulle gå tillbaka till Judarna och be om slavjobb, sade en äldre kvinna.
-Aldrig! Totopederna kommer åter regerna dessa länder, tids nog. Vi måste bara fokusera på populationsförbättring några sekel först, svarade alfahanen, som ironiskt nog hette Alfahanen, som ännu mer ironiskt betyder "Den slutgiltiga härskaren" översatt till svenska. Fyra totopeder hade redan blivit avrättade när de hade insett ironin och fnissat till, så ingen gjorde det längre. Totopederna fortsatte sin vandring, som tyvärr inte ledde någonstans dit man vill. Öken väntade dem.
Dagar gick, nätter kom. Många föll, några reste sig. När endast fyrtiofem totopeder fortfarande var i livet trampade Alfahanen snett och alla stannade. Alfahanen försökte förklara sig och sa att han hade trampat på en magisk lampa. Den var osynlig så ingen annan kunde se den.
-Jag kan se den, sade någon och pekade.
Alla blickar låstes bakom Alfahanens fötter och till allas stora förvåning - och allra mest Alfahanens förvåning - låg där en lampa.
-Gnid den, det kan finnas en ande i den, ropade flera röster som nu hade återfått hoppet om livet.
-Var inte löjliga, svarade Alfahanen. Vad tror ni ska hända? Tror ni att det kommer komma ut en blå ande och säga att vi har rätt till tre önskingar? Alfahanen himlade med ögonen och gned lampan. Ut kom en blå ande.
-Tack för att du släppte ut mig. Du har nu rätt till tre önskningar, sade anden i samma tonläge som Alfahanen nyss hade använt.
-Dra på fan, viskade de fyrtiofem totopederna i kör.
-Önskningarna ska gälla er alla som grupp, men den som gned min lampa är språkrör. Säg till när ni har bestämt er.
Totopeder är giriga. Nästan alla glömde sina hungriga magar och skrek att de ville önska sig guld och diamanter. Alfahanen tänkte dock steget längre - han var trots allt alfahane - och förklarade att pengar är svåra att använda om man har dött av svält. Vi måste först önska oss mat och rädda våra liv. Om det blir önskningar över så önskar vi pengar. Nästa tanke som slog Alfahanen var att om de skulle önska sig mat för att överleva, varför inte önska sig odödlighet istället?
-Ande, jag har beslutat att vi vill ha evigt liv.
-Er önskan är min lag, svarade anden.
Ingenting hände.
-Är vi odödliga nu? frågade en kvinna längst bak.
-Ja, svarade anden.
Kvinnan högg sig i huvudet med en kniv och nickade belåtet. De var faktiskt odögliga. Smärtan hade de dock kvar. Höga skrik skreks.
En senil, benlös man som på sexton olika mirakulösa sätt hade lyckats överleva ända hit skrek ut att han inte tänker leva såhär i all oändlighet, och gruppen höll med om att det var taskigt. Dock kunde inget göras åt saken i efterhand, så man grävde ner gubben i sanden för att slippa hans tjat. Han ligger där än idag.
-Jag är fortfarande väldigt hungrig, konstaterade Alfahanen.
Alla totopeder kände efter i magarna igen och de var utsvultna. Vem vill leva en evighet i hunger? Totopedernas snåla sida kröp fram igen och Alfahanen blev kallsvettig när han insåg hur mycket pengar de skulle bli tvungna att spendera på mat, med tanke på att de kommer leva för alltid.
-Ande, gör oss för alltid mätta, ropade Alfahanen.
-Er önskan är min lag.
Alla blev mätta och belåtna.
-Varför önskade vi oss inte pengar den där gången? frågade någon. Mat kan man faktiskt köpa för pengar, och allt annat också för den delen. Jag röstar för att vi önskar oss total rikedom nu så vi inte missar möjligheten!
Alla jublade. Alfahanen insåg logiken i detta och vände sig mot anden igen.
-Ande, gör oss rikast i världen.
-Er önskan är min lag.
Alla totopeder blev av med de få värdefulla saker de bar med sig. De som bar dyra kläder blev nakna.
-Något gick fel nu tror jag, sade Alfahanen.
-Inte alls. Ni önskade er total rikedom, och det innebär två saker. Den första är att man tappar allt begär efter rikedom, vilket ni nu har gjort.
-Det har du rätt i. Jag känner ingenting längre. Vad är den andra saken som ingår i total rikedom?
-Att alltid ha färskt bröd att plocka ut ur ugnen. Tyvärr har ni ingen ugn.
-Vad ska vi med bröd till? Vi är evigt mätta.
-Jag ifrågasatte inte logiken i era önskningar, ifrågasätt inte logiken i mina metoder. Jag tror jag är klar här nu, förutom en sista sak. Det finns en hake.
-Hake?
-Ja, ni kommer att byta utseende och bli så fasansfullt fula att det är fysiskt omöjligt att titta på er.
Totopederna tittade på varandra i förvirring, och en sekund senare flög alla runt i ett kaos av gräsligt fula människor som inte lugnade sig förrän alla låg så långt ifrån varandra att de inte kunde se någon annan. I sanden där de hade grävt ner den senila gubben exploderade marken upp i luften eftersom gubben var nergrävd så att han såg sina armar. Det är svårt att föreställa sig exakt hur fula totopederna nu är, men det är oviktigt eftersom det är omöjligt att se dom.
Det tog flera timmar innan någon hade förstått att de måste blunda eller titta åt ett annat håll för att kunna gå nära varandra. När de väl lyckats organisera sig sade Alfahanen åt alla att ställa sig i ett led efter honom och lägga händerna på varandras axlar. I flera år irrade totopederna runt i öknen, odödliga och mätta, men med ett frustrerande behov av att baka bröd.
De fyrtiofyra totopeder som inte ligger gömda i öknen är aktiva än idag, och de träffas en gång om året med ögonbindlar. På det årliga mötet planerar de för det kommande året, och bestämmer vem som ska verka var. Totopederna har funnit en stor kärlek i att lura andra människor, och därför gör de inbrott i hus och flyttar på saker, ett fenomen som vanliga människor kallar "att tappa bort något".
Nu vet du hur det verkligen ligger till nästa gång du inte hittar mobilen.
/Adam Pralininen
Kommentarer
Postat av: Mamma, Adams alltså....
Herregud vad får Du allt ifrån????????!!!!!!!!!!!!
Skrivartips: Skriv inte efter kl 23 när uppstigning är 05. Välj eftermiddagstid.
Trackback
